Minnen från Storsvenska armén
februari 8, 2010
Från radiobussen typ 620 med 450 watts kortvågssändare CT-450 höll vi igång signalförbildelser inom svenska arméns högre förband. På bilden fr v: Furir Persson, korpral Eklund (bror till skådespelerskan Britt Ekland) och korpral Sundin (Foto 1964). Varje fördelning (nu benämnda divisioner) hade vardera tre sådana 11 ton tunga radiobussar.
Det fanns tio fördelningar om vardera drygt 20.000 man. De hade olika krigsuppgifter i olika alternativa krigsfall, här endast ett exempel från tidigt 1990-tal:
1.Förd KRISTIANSTAD (P 6/S 2) – krigsuppgift SKÅNE
2.Förd ÖSTERSUND (I 5/S 1) – krigsuppgift NEDRE NORRLAND (ÖB-reserv)
3.Förd SKÖVDE (P 4/S 2) – krigsuppgift ÖVRE NORRLAND (Haparanda – Kalix)
4.Förd UPPSALA (I 1/S 1) – krigsuppgift NORRA MELLANSVERIGE (Roslagen)
11.Förd YSTAD (P 7/S 2) – krigsuppgift SKÅNE
12.Förd ÖSTERSUND (I 5/S 3) – krigsuppgift ÖVRE NORRLAND (Karesuando-Pajala-Gällivare)
13.Förd SKÖVDE (P 4/S 2) – krigsuppgift ÖB-reserv. Pansarfördelningen. SKÅNE alt MELLANSVERIGE.
14.Förd UPPSALA (I 1/S 1) – SÖDRA MELLANDSVERIGE (Oxelösund – Vikbolandet)
15.Förd BODEN (I 19/S 3) – ÖVRE NORRLAND (Övertorneå – Överkalix)
16.Förd KARLSTAD (I 2/S 1) VÄSTKUSTEN (ÖB-reserv)
Härtill kom lokalförsvar med ca 600.000 man. Antalet stridande bataljoner i första linjen, s k manöverbataljoner var exklusive Gotland 90 skyttebataljoner och 20 pansarbataljoner, summa 110 bataljoner.
Allt detta raserades fram till år 2000. Ambitionen är nu att fram till 2014 återuppbygga 7 (sju) manöverbataljoner. Det räcker till för att försvara regeringskvarteren och Arlanda flygplats tillräckligt länge för att politikerna skall hinna fly landet och det första kamerateamet från CNN komma på plats. Sedan är det slut.
Självkritik från skjutjärnsreportern Janne Josefsson
februari 8, 2010
-Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket
som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte
på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som
finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det
mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det.
Det är otroliga saker som har hänt i arbetarförorterna, där en
trappuppgång på några år kunde förvandlas, medan vi stämplade rasist i
pannan på de som protesterade och sedan själva förskansar oss i områden
långt bort från flyktingar och invandrare, säger han.
Intervju med Janne Josefsson publicerad i Helsingborgs Dagblad 10 februari 2008.
Det var för två år sedan. Är det bättre idag?
Intervju med Janne Josefsson publicerad i Helsingborgs Dagblad 10 februari 2008.
Det var för två år sedan. Är det bättre idag?
En sorgens dag
februari 8, 2010
Kapten Johan Palmlöv regementskamrat och granne från Fredsgatan i Sundbyberg stupade för en lömsk lönnmördares kulor i Afghanistan. I samma attack dödades hans vän och kollega löjtnant Gunnar Andersson från Stockholm.
Min sambo kände Johan Palmlöv, eftersom han under skolåren umgåtts i samma kretsar som hennes dotter. Gunnar Andersson var kompis med dotterns vän Johan, som i maj åker till Afghanistan. När hon såg fotografierna blev hon skakad.
Mördaren, som uppges ha varit klädd i afghansk polisuniform, skall enligt uppgift ha nedkämpats av den svenska truppen.
Löjtnant Gunnar Andersson var född i Korea och uppvuxen i Östersund (Frösön). Han stupade för Sverige och det afghanska folkets frihet.
Tankarna går i denna svåra stund till de anhöriga, till de stupades vänner och kamrater.
Verklig omsorg kräver ibland även fasthet
februari 6, 2010
Året var 1980 och jag var nybliven chef för 4.brigadstabskompaniet. En av de ca 200 värnpliktiga på kompaniet kan vi kalla Anders. Han skulle göra 15 månaders tjänst och bli värnpliktig officer, eftersom han vid mönstringen i alla intelligenstesterna rankats högt.
Men det visade sig inte vara så lätt. Han var drogmissbrukare och under inflytande av detta gjorde han allehanda konstigheter som både befäl och kamrater noterade. Han rymde och höll sig undan en tid, för att åter dyka upp. Han samlade på sig anmälningar från befäl, men ovanligt nog även från andra värnpliktiga.
Samhället reagerade genom att inte låtsas om problemen. Anmälningarna växte i högar, men ingen gjorde något.
Till slut blev jag så förbannad, att jag ringde åklagaren och sade: “Känner du inte att denne Anders driver med dig och hela rättsväsendet”. Det tog skruv. Anders anhölls i sin frånvaro. Jag lät gripa honom och förpassa honom till polisen i Jakobsberg.
Han fälldes på 16 åtalspunkter och ådömdes tre månaders fängelse. Eftersom han överklagade till Svea hovrätt fick han i avvaktan på rättegång där kvarstanna i häktet, som har strängare regler än anstalterna.
Där slutar första akten. Fortsättningen kanske kan tyckas oväntad. Flera år senare under väntan på pendeltåget kommer en ung man fram och säger: “Är det inte kapten Bojerud?” Jag bekräftar torrt namnet, men säger även att jag numera är överstelöjtnant. Men det fastnar tydligen inte.
- Kommer kapten ihåg Anders X?
- Hur fan skall jag kunna glömma dig?
- Jag är så tacksam, kapten! Ni räddade mig! När jag satt på häktet blev jag avgiftad och fri från mitt drogberoende. Jag har gjort lumpen! P 18 Gotland, 12 månader, sjukvårdsväbel. Jag har läst färdigt till byggnadsingenjör och har en underbar tjej, som väntar barn. Tack, kapten för att ni räddade mig! Visst sved månadena på kåken, men jag fick ju mitt liv åter. Utan kapten skulle jag redan ha varit död som dom andra pundarna.
Sade han och tryckte med värme min hand, lika hårt och med samma värme, som jag fattade hans.
Sensmoral: Pisshumanism, eftergifter och dalt stavas D som i Död. Tydliga krav och påtvingad efterlevnad av dessa stavas L som i Liv.
Hur många liv har “snällismen” redan på sitt samvete?
En bild säger mer än tusen ord …
februari 6, 2010
De politiskt korrekta söker samla sig för att hindra SD att komma in i Sveriges Riksdag.
När det befästa fattighuset blev den värnlösa socialbyrån
februari 6, 2010
Carl Gustaf Emil Mannerheim, överbefälhavare i fyra krig och slutligen president i Finland skrev: Fästningar, kanoner och främmande hjälp båta föga om ej var man i ledet vet att han står på vakt för sitt land.
Vid sekelskiftet 1900 agiterade (s) mot försvarskostnaderna och såg Sverige som det “befästa fattighuset”. Men då krig utbröt i Europa skakade oppositionsledaren Hjalmar Branting(s) symbolfyllt hand med statsminister Hammarskjöld. Armén utökades från 7 till 13 divisioner (då kallade fördelningar).
Så tog kriget slut. När Sverige nedrustade 1918-1935 upprustade i all hemlighet det utslagna Tyskland. Socialdemokraterna, som 1925 drivit igenom nedrustningen, gick 1936-1945 i täten för återupprustningen. 10 divisioner plus 3 pansarbrigader, 1 motoriserad brigad, 1 cykelbrigad och 1 kavalleribrigad (lades ner 1948).
1991 upplöstes den hotfulla Sovjetunionen och återuppstod ett halvdemokratiskt Ryssland. Detta ledde till att (s) år 2000 avskaffade det svenska existensförsvaret och reducerade det till “skyltfönsterdekorationer” samt i och för sig dugliga trupper i utlandstjänst. Den kvarlevande ensamma divisionen fragmenterades till noll. Samtidigt påbörjade Ryssland reformering och återuppbyggnad av sina militära styrkor.
Åter till Mannerheim:
Fästningar – noll! Alla raserade utom de som bevarats som muséer.
Kanoner – ja det finns ett 40-tal, men privata samlarföreningar i Sverige har fler än Försvarsmakten.
Främmande hjälp – vem kan hjälpa den som inte vill hjälpa sig själv?
Varje man i ledet står på vakt för sitt land – ingalunda, de står på vakt för USA i Afghanistan.
Värnplikten är avskaffad. Citat Runeberg om Sveriges försvar långt före (s) tillfogade det större förluster än alla rikets fiender gjort under 103 krigsår sedan nationalstatens bildande 1523: Döbeln han red, inför glesnande led!
Det finns inte längre någon som skyddar den värnlösa socialbyrån Sverige.
Samtal med den gamle sjökaptenen
februari 5, 2010
Högsommaren 2009 sitter jag på favoripubens uteservering med en nyss upphälld kall öl. Min vän den gamle sjökaptenen kommer som vanligt omkring klockan 1530 och frågar hövligt om han kan slå sig ner vid mitt bord. Fastän vi ses närmast dagligen i denna situation, hör det till äldre herrars hövlighet att alltid fråga före det man sätter sig.
Vanligtvis sitter vi där tysta och läser varsin kvällstidning. När vi löst korsorden har tiden kommit för dagens samtal. Sjökaptenen Roffe är frånskild, men har en käresta i sin hemstad Göteborg. Ett samtalsämne brukar vara att Roffe talar om för mig att han en tid kommer att vistas i Göteborg, eller att hans Evy kommer upp och stannar några veckor här i Sundbyberg. En slags fortsättning på sjömannens och sjömanshustruns liv.
Men denna dag bryts rutinerna. Roffe öppnar inte ens sin tidning, utan säger med bistert tonfall att han hört att jag gått med i Sverigedemokraterna. Han undrar med förtrytelse i rösten hur jag kan ansluta mig till ett parti, som har en så förfärlig och rasistisk politik. Själv skulle han inte en sekund kunna tänka sig att gå med i SD.
Restaurangägaren Jakob, en hårt arbetande libanes, kommer med ett glas öl till Roffe. I detsamma kommer tre kvinnor förbi på gatan och Jakob utbrister då de kommit utom hörhåll:
- Jävla hucklekärringar, vad har dom här att göra?
Sjökapten Roffe hänger med på tråden och utgjuter sig om en mängd erfarenheter från hamnbesök i fjärran länder. Jakob håller på att slå knut på sig själv, när han kommenterar en viss folkgrupp, som är bosatt några kilometer väster om vårt kvarter. Jakob framhåller att sedan han blev svensk medborgare är det Sverige som gäller för honom och hans familj. Sverige och inget annat. Visserligen besöker han Libanon en gång om året, men att återflytta dit – aldrig!
- Här jobbar jag och familjen aschlet av oss bara för att försörja dom där bidragstagarna, säger han med en nick mot de nyss förbipasserande kvinnorna.
- Varför tar vi hit arbetslösa kamelherdar, när vi behöver duktiga läkare från Iran, sekunderar Roffe.
- Dom som bor därborta är huliganer, säger Jakob. De kastar stenar på SL-bussar och brandkåren. De eldar upp bilar och skolor.
- Varför slänger vi inte ut skiten, säger Roffe. Är dom kriminella skall dom ut! Har dom inte fixat jobb inom tre månader skall dom ut!
- Dom kan ju för fan inte svenska, säger Jakob. Hur skall dom då få jobb?
- Dom får väl lära sig svenska då, svarar Roffe. Tänk på svenskarna som utvandrade till USA. Dom satt inspärrade på Ellis Island tills dom lärt sig säja “I can shoe horses”, sen fick de klara sig bäst de kunde. Det fanns inget SFI, ingen försäkringskassa, inget soss. De fick arbeta sig fram i samhället, det fanns inga bidrag.
Jakob berättar om mannen i Hallonbergen, som har fyra fruar och fyra familjer. Han nämner våldsamma belopp som flerfamiljefadern skulle uppbära i bidrag. Jag svarar att jag också har hört om det där, men att jag inte vet om det är sant eller endast en vandringsskröna.
Sjökaptenen Roffe håller en kort föreläsning om sin syn på invandringspolitiken. Skärpta krav för medborgarskap, språkkunskaper, krav på arbete som motprestation till bidrag, hårdhandskar mot ungdomsgängen, ut med de kriminella o s v. Det blir en lång tirad och Jakob nickar hela tiden bifall.
Så kommer det gäster till ett annat bord och Jakob ilar dit för att ta upp deras beställning. Roffe och jag tar fram våra tidningar och faller in i de vardagliga rutinerna. Efter två öl och lite samtal om hur vi på olika sätt upplevt Shanghai och njutit av öl med blicken fäst på de förbiglidande fartygen på floden Whampoa, reser sig Roffe för att gå hem. Hans slutreplik blir:
- Bra att du inte försökte värva mig till dina sverigedemokrater. Jag skulle aldrig gå med i ett sånt extremt parti!
OBS! Mannen på bilden ovan har ingen koppling till denna artikel annat än som illustration av en bister sjöman. I själva verket är det amiralen Souchon, under första världskriget marinchef i Turkiet.
Berättelsen om den fule negern
februari 4, 2010
Tidigt lärde jag mig Orwells nyspråk när det infördes i Sverige. En städerska blev lokalvårdare, och när den benämningen blev politiskt inkorrekt omdöpt till miljötekniker. Ett stadsbud blev byrådirektör, för denne dirigerar ju hur en byrå skall bäras.
Detta med människors hudfärg lärde jag mig att aldrig bry mig om, ehuru jag ju inte lyckades göra mig själv helt färgblind. Jag kunde alltså se olika kulörer, men hade lärt mig att bortse från dessa.
Under min militära tid har jag varit närmsta chef för drygt 10.000 personer, vilka alltså känner mig så väl, att de kan ha en grundad uppfattning om mig som person, hur jag tycker och tänker.
En av dem var 1983 värnpliktige Olle Svensson. Utlandsadopterad mörkhyad man med rastafariflätor. Rastafariflätor! En soldat på HM Konungens livkompani? Det var besk medicin, men den måste sväljas. Kaptenen M kom till mig och sade: “Jag ser att chefen ogillar Svenssons frisyr, men han är inte bara en bra bilförare, utan även kompaniets bäste skytt”.
När jag några dagar senare mötte Olle Svensson helt ensam i kompanikorridoren, han hade återkommit från ett sjukhusbesök, var det för mig naturligt att försöka få en pratstund på tu man hand. Detta för att nå ömsesidigt förstående och förtroende. Härvid utspann sig följande dialog så vitt jag kan minnas:
- Jaha, Svensson, åter från sjukan. Inte nog med att du är kompaniets bäste skytt så lovordar kapten M dig som bilförare.
- Tänk vad majoren är väluppfostrad. Det majoren vill säga är fy fan vad du är ful neger, men det är han för fin för att säga.
- Är du tankeläsare Svensson? Ja, jag tycker du är ful. Men det skiter jag i. Du är en bra bilförare och kompaniets bäste skytt. Det är det enda som räknas i min värld.
Därefter började vi tala om hans liv. Familj, hemort, framtidsplaner. Han frågade lite av detsamma om mig. Vi skiljdes åt. I mitt fall belåten och lugn. Vad Olle Svensson kände just då vet jag inte.
Men några dagar senare överraskade han mig. Rastafarifrisyren var borta! Jag hade aldrig gjort ens en antydan om denna. Jag var tvungen att fråga honom. Han svarade:
- Majoren gillar inte rastafarifrisyrer.
- Det har jag väl aldrig sagt.
- Nej det har majoren aldrig sagt. Men majoren är så lättläst. Ert ansiktsuttryck och ert kroppsspråk har vi värnpliktiga inte svårt att förstå
Olle Svensson ville glädja mig och göra mig väl tillags. Han visste att jag såg honom och uppskattade honom såväl som människa liksom hans prestationer. Han behövde inte sticka ut genom att ha en avvikande frisyr. Han kände trygghet i att vara accepterad fullt ut som en i gänget. Han var en prydnad för HM Livkompani av Kungl Svea Livgarde.
“Kapad” mobiltelefonomröstning?
februari 4, 2010
Det uppstod panik när SD erhöll 46,1 % i en SMS-omröstning med mobiltelefon. SD påstods ha “kapat” mätningen genom att en och samma person röstat flera gånger. Men —- det gick ju bara att rösta en gång från ett visst telefonnummer. Sammanlagt hade 263 SD röster då kommit in.
Men det finns en annan förklaringsgrund, nämligen “rösträtten”.
1) Du måste ha TV. 2) Du måste ha TV 4 eller kanal 5. 3) Du måste inte bara titta på TV 4 utan även text-TV 4. 4) Du måste läsa inbjudan till omröstningen. 5) Du måste ha lust att delta i den. 6) Du måste ha mobiltelefon. 7) Du måste kunna sända SMS.
Därmed är många väljare ute ur bilden. Inne är däremot ungdomar med mobiltelefonvana. Att 46,1 % av de som på ovannämnda grunder kvalar in för “rösträtt” röstar på SD är faktiskt inte otroligt. SD har stort stöd bland ungdomar.
Felet består alltså i att gammelmedia blandar ihop det ytterst begränsade urvalet i SMS-omröstningen med en traditionell opinionsundersökning av ett enligt en Gauss´-kurva sammansatt befolkningsunderlag.
Men som syndabock för allt som de politiskt korrekta ogillar är ju SD alltid en universell förklaringsgrund.
Det plågsammaste med att vara Sverigedemokrat
februari 3, 2010
Det svåraste med att vara Sverigedemokrat är att vara utstött paria i eget fädernesland.Yrkesförbud, förtal och begabbelse är inte så störande. Det plågsamma är att det politiskt korrekta folket talar om mig över mitt huvud och bakom min rygg. Därvid är det värsta att de upphöjt sig själva till att kunna uttolka vad jag känner och tycker.
Denna intellektuella våldtäkt att tillskriva mig åsikter som jag aldrig haft, inte har och aldrig kommer att ha, plågar mig dygnet runt. Jag känner mig som en skabbig hund. Journalister från när och fjärran anser sig kunna läsa mina tankar och döma ut dem som nazism, rasism och främlingsfientlighet.
Men jag är trygg. I min hemkommun vet folk vad jag står för. När jag möter “verklighetens folk” på gator och i pubar, känner jag bara stöd och värme. Min utlandsfödda sambo har många väninnor. De kallar mig “mopsen” . För några dagar sedan (30 januari för att vara exakt) var det mycket folk hos oss. När thailandsfödda DV gick hem sade hon som avskedshälsning: “Jag skall rösta på Mopspartiet”.
Detta stöd från verklighetens folk ger mig kraft att kämpa för ett stabilt Sverige, som etniska svenskar och utlandsfödda, som accepterar svenska lagar, seder och kultur trivs i, men som avvisar främmande krafters återgång till förmedeltida samhällsskick.
Det är svårt och plågsamt. Men när engång majoriteten av Sveriges folk inser hur grundlurade de blivit, kommer i vart fall bannlysningen av mina åsiktsfränder och jag själv att hävas. Det kommer inte att dröja så länge, men i avvaktan på detta kosta skattebetalarna hundratals miljarder kronor.
Det plågsammaste med att vara Sverigedemokrat
Det svåraste med att vara Sverigedemokrat är att vara utstött paria i eget fädernesland.Yrkesförbud, förtal och begabbelse är inte så störande. Det plågsamma är att det politiskt korrekta folket talar om mig över mitt huvud och bakom min rygg. Därvid är det värsta att de upphöjt sig själva till att kunna uttolka vad jag känner och tycker.
Denna intellektuella våldtäkt att tillskriva mig åsikter som jag aldrig haft, inte har och aldrig kommer att ha, plågar mig dygnet runt. Jag känner mig som en skabbig hund. Journalister från när och fjärran anser sig kunna läsa mina tankar och döma ut dem som nazism, rasism och främlingsfientlighet.
Men jag är trygg. I min hemkommun vet folk vad jag står för. När jag möter “verklighetens folk” på gator och i pubar, känner jag bara stöd och värme. Min utlandsfödda sambo har många väninnor. De kallar mig “mopsen” . För några dagar sedan (30 januari för att vara exakt) var det mycket folk hos oss. När thailandsfödda DV gick hem sade hon som avskedshälsning: “Jag skall rösta på Mopspartiet”.
Detta stöd från verklighetens folk ger mig kraft att kämpa för ett stabilt Sverige, som etniska svenskar och utlandsfödda, som accepterar svenska lagar, seder och kultur trivs i, men som avvisar främmande krafters återgång till förmedeltida samhällsskick.
Det är svårt och plågsamt. Men när engång majoriteten av Sveriges folk inser hur grundlurade de blivit, kommer i vart fall bannlysningen av mina åsiktsfränder och jag själv att hävas. Det kommer inte att dröja så länge, men i avvaktan på detta kosta skattebetalarna hundratals miljarder kronor.
This entry was posted on februari 3, 2010 at 10:57
Det finns inga papperslösa flyktingar!
De s k papperslösa består av två kategorier: 1) sådana som fått asylskäl och flyktingstatus prövat i alla instanser, men som fått avslag och skall avvisas ur landet. 2) sådana, som aldrig kontaktat svenska myndigheter, eftersom de vet att de inte är kvalificerade för flyktingstatus och asyl.Bägge kategorierna vistas olagligt i Sverige. De är alltså inga flyktingar utan endast utlänningar, som illegalt uppehåller sig i Sverige. Likväl kallar media och politiker dem flyktingar.
Vad är en flykting?
Jag bad vår kommunrevisor (SD) att ta reda på vilken definition Sundbybergs stad har på begreppet flykting. Hon fick följande svar från kommunen:
“I allra högsta grad används begreppet flyktingar olika i olika sammanhang, t o m är begreppet förvirrande då det används olika av olika myndigheter inom ”flyktingbranschen” .
Då kommunerna, SKL etc, pratar om flyktingar, är det ett byråkratiskt begrepp som är annat än UNHCR:s definition, det menas personer som fått uppehållstillstånd efter att ha sökt asyl och som efter PUT ”omfattas av förordningen (1999:927) om statlig ersättning för flyktingmottagande m m.” Det förekommer alltid att man blandar begreppen flyktingar (de som fått tillstånd redan p g a de skäl som migrationsverket beskriver) och ”nyanlända” i övrigt, vilka kan vara vilka nyanlända som helst, samt ”asylsökande” vilka beskriver personer som ännu inte fått uat”.
Med flykting avses alltså vilken nyanländ som helst!
This entry was posted on juni 29, 2012 at 6:43 e m
Sverige är vårt!
“Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.
Någon gudomlig rätt till ett visst landområde, någon rätt i och för sig att besitta ett visst land från begynnelsen och intill änden, gives naturligtvis icke åt vårt folk. Den rätten är någonting som skall förtjänas, som skall förvärvas av varje folk.
Svenskarna har förvärvat sig rätten till sitt land. Sverige är vårt sedan årtusenden med odlarens och brukarens självklara rätt, genom fädernas offer i blod, genom den särpräglade kultur, som har skapats här.
Vad Sverige i dag är, det har döda och levande svenskar gjort det till, och ingen annan. Sverige är idag vårt genom svensk strävan. De levande svenskarnas uppgift är att bevara det och förkovra det genom att fortsätta denna strävan – på frihetens grund.
Vi är ett litet folk, men vi har ett stort land att bo i. Se på Europa-kartan! Vårt land brer vida ut sig i världsdelen. Men vi är få, vi är de ensamma stugornas folk, och även om vi numera delvis bor i städer, så är vi dock någon gång komna från bönders, torpares, backstugesittares stugor.
I ensamheten i stora ödsliga skogar har en svensk folksjäl danats genom tusendena år. Brottningen med stenen och stubben när åkern bröts, har gett oss krafter – andliga och kroppsliga. Och starkt motstånd utvecklar starka krafter. Så har detta lands skog och mark präglat oss, gett oss det egnaste, upprinnelsens källa till vår folkstyrka, den ensamme skogsbons stolthet och frihetssinne och den sege odlarens ihållighet.
Det verkligt svenska är sålunda ursprunget – vår växtplats. Det är för mig den barndomens jord där jag sprang barfota något dussin somrar, och kände enrisbuskens barr under fötterna. Barndomens mark, det är vårens allt ljusare kvällar med morkullsflykt över stugbacken, och tranornas skrik från kärret. Det är sommarens solvärmda bäck med sitt ljumma vatten plaskande kring barnaben med sårskorpor på knäna. Det är höstens röda lingontuvor och det nedfallna äpplet i dagg-gräset en klar morgon. Det är vinterns snödrivor vid farstubron. Det är iskanornas kälkbacke. Det är några barn i en gråmosses lavstuga på skogsbacken en enslig kväll i skymningen. Far är på regementsmötet, mor på dagsverke uppe i Roten. Barnen sitter vid stugans fönster och trycker sina näsor platta vidmot emot glaset. Finns det inte någon där nere på vägen? Det är fattigdom – men en stolt fattigdom, som hjälper sig själv till livets tillräckliga uppehälle, till det grova, men mustiga dagliga brödet från rågen på åkerlappen kring stugan. Det är en sund och fri barnaväxt, som den vilda örtens mellan enbuskarna i hagen. Det är frid och trygghet i ett fredligt land, där barnen föds fria av fria föräldrar.
Ett land där också de minsta backstugors barn får pröva sina möjligheter av alla slag så långt deras krafter räcker till. Ett land där var och en får växa efter sin egen art. Detta är det egna, det som aldrig skall låta sig utbyta mot något främmande. Detta är roten och blodsbandet, min andliga arvslott som jag har att föra orörd vidare åt mina egna barn. Detta är för mig det svenska, det omistliga.
Wilhelm Moberg, Svensk strävan, 1941
One blogger likes this.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar