Vägen till SD
Min färd till Sverigedemokraterna blev lång och krävde tio år. 1999 var jag engagerad i Försvarsmaktens utbildningsprogram mot nazism, rasism och främlingsfientlighet tillsammans med bl a Anna-Lena Lodenius och Alexandra Pascalidou. Vi konstaterade då att Sverigedemokraterna var en demokratisk och parlamentarisk rörelse av ganska blygsamma dimensioner, som i sammanhanget kunde lämnas därhän. Hotet och våldet kom från Riksfronten och VAM samt extremvänsterns AFA.Sverigedemokraterna såg jag som helt ointressanta. Trött på politik över huvud taget lämnade jag 1999 mitt aktiva engagemang i Moderaterna. Jag förvånades över den stadigt ökande andelen utlandsfödda på gatorna, men antog att något av riksdagspartierna skulle söka driva fram en mer ansvarsfull invandringspolitik. Dessa förhoppningar kom på skam, men jag var likväl inte redo för SD.
Det som tippade över i Sverigedemokraternas favör för min del var när statsminister Fredrik Reinfeldt lät en kompetent försvarsminister – Mikael Odenberg – avgå och ersatte honom med vapenvägraren Sten Tolgfors. En man som kräver att andra skall göra det jobb han själv är för fin för.
Det jag står för är detta:
Vår genom århundraden tillkämpade rätt att i demokratisk anda själva forma vårt samhälle har sålts ut till EU i Bryssel.
Vårt näringsliv har sålts ut till främmande intressen och beslut om svenskars anställningstrygghet fattas inte i Sverige, utan i Chicago, Detroit, New York, London och Shanghai.
Vårt försvar har raserats. Det svenska armén möjligen klarar är att försvara Arlanda flygplats till det första kamerateamet från CNN är på plats. Sverige har inget nationellt försvar utan endast internationella insatsstyrkor, som är lakejer för att tillgodose stormakternas intressen.
Våra äldre, vilka byggde det trygga samhälle, som nu faller samman, diskrimineras på arbetsmarknaden och får inte den vård på äldre dagar, som de en gång betalat. Deras besparingar och pensioner förskingras av bonusgiriga bankdirektörer och fondförvaltare.
Våra ungdomar vilseförs av en kravlös skola och förstår inte att arbetslivet och förmågan till ansvar för den egna framtiden ställer dem inför prövningar, som de inte är förberedda på.
Vår trygghet undergrävs såväl vad gäller gator och torg som i bostäderna genom att en alltmer överansträngd poliskår skall söka hålla stånd mot organiserad – ofta importerad – yrkeskriminalitet och gängbildningar, som framfötts ur miljonprogrammens ghetton.
Våra utlandsfödda svenskar diskrimineras av staten genom att de som bejakar det svenska livssättet och bidrar till landets utveckling betraktas på samma sätt som de, som utan att ärligen söka försörja sig pockar på förmåner och kräver att vi svenskar i vårt eget land skall anpassa oss till deras seder och bruk.
Vår tolerans mot vissa främmande kulturer har tänjts utöver bristningsgränsen genom ”hedersmord”, kvinnlig omskärelse, tvångsäktenskap och av manschauvinismen påtvunget bärande av religiösa huvudbonader och burkor för kvinnor.
Vi känner tacksamhet mot alla de som kommit från främmande land för att hjälpa oss mot framtiden och som visat vilja att acceptera den svenska kulturen och det svenska livsmönstret. Det må vara industriarbetare, läkare, restauranganställda, taxichaufförer eller envar, som försörjer sig själv och ger sin del till det allmänna.
Vår miljö måste värnas. Detta gäller inte bara de globala frågorna utan även lokalt i vår egen hemkommun. Detta berör inte enbart vi som nu lever i Sverige utan kommande generationer i hela världen.
Vi har en stolt svensk tradition att bygga på och generationer före oss skapade ett fungerande samhälle. Det var infödda svenskar, arbetskraftsinvandrade finländare, italienare, jugoslaver och valloner samt andra sådana grupper som byggde vårt land.
This entry was posted on februari 8, 2012 at 6:31
Vad finns kvar av mitt liv (SD)?
Mordet på spargrisenVad är svensk kultur frågade Maud Olofsson. Som Sveriges vice statsminister borde hon väl förmodas veta det. Men det är väl att kräva för mycket kunskap av en politiker. Då är statsministerkandidaten Mona Sahlin avsevärt bättre, för hon har i alla fall uppmärksammat de svenska kulturinslagen löjlig dans kring midsommarstången och efterföljande fylleriorgier.
De två damerna har uppenbarligen det gemensamt att de aldrig läst Selma Lagerlöf, Astrid Lindgren eller August Strindberg. De har aldrig lyssnat till Hugo Alfvén, Alice Babs eller Kalle Jularbo. De har aldrig sett någon film av Ingemar Bergman eller Hasse Ekman och än mindre någon av Weyler Hildebrand. De har aldrig beundrat ett konstverk av Carl Larsson, Bruno Liljefors eller Anders Zorn, för alla som tycker om tavlor med motiv som går att förstå är ju nazister.
Jag är en lycklig människa, för jag har en uppfattning om mina rötter, min kultur och vilka värderingar jag står för. Då jag var fyra år gammal splittrades vår familj. Mor tog mig med till hennes föräldrahem, en lantgård i Blekinge. Far stannade i Sundbyberg och logerade varhelst han kunde finna en säng eller en soffa. Splittrade familjer är det ingen brist på i dagens Sverige, men denna separation mina föräldrar tvingades till år 1947 hade inget med alkoholism, osämja, otrohet eller något sådant att göra, utan var ett rent praktiskt beslut. Vi hade nämligen ingen bostad.
I över ett år rakade sig far när han kom åt ett tvättställ och gick till sitt verkligen tunga arbete som lokförare vid Statens Järnvägar. Han körde ånglok. Med ansiktet vänt mot den heta ångpannan och ryggen mot iskylan, som drog in i den bakåt öppna förarhytten. En arbetsmiljö, som idag skulle framkalla björnfrossa bland arbetsmiljöhandläggare i olika statliga och kommunala organ.
På lantgården i Jämshög levde mor och jag ett tryggt men ensamt liv. Mor saknade maken och den omständigheten att han varje månad sände oss alla pengar han kunde avvara, minskade inte längtan att kunna återförena familjen. Jag själv var ensam. Det fanns inga andra barn i närområdet, utan mina närmaste vänner var grisen Oskar och kalkonen Gobbels. Vi hade när jag anlände nio katter på gården och det antalet ökade för vart år.
Årstiderna kom, åkrarna skördades och i med morbror Pelle bredvid mig på kuskbocken fick jag sitta bakom tömmarna när min kära vän Blenda drog vår kärra till kvarnen. Så kom hösten och faster Gunborg med en burk surströmming och det blev fest även om morbror Pelle ojade sig över att korna skulle bli skrämda av lukten.
Dagarna gick och jag drog varje morgon handkärran med mjölkflaskorna till lastpallen. Det var slitsamt och när knoget var över satte jag mig på lastpallen och skådade ut över det vackra landskapet och den stillsamt flytande Holjeån. Jag väntade på att få se rälsbusståget från Sölvesborg. Det brukade vara uppåt sex sammankopplade rälsbussar, som medförde arbetare till Svenska Stålpressnings AB i den lokala metropolen Olofström.
Ibland hände det sig att rälsbussarna var utbytta mot loktåg och det var högtidsstunder för mig när jag i fjärran hörde ljudet från ångstötarna och så småningom såg rökmolnen komma närmare. Så blev tågsättet synligt och min blick slukade varje detalj när det rullade förbi.
Hemma på gården styrde mormor Ida verksamheten med järnhand. Hon hade gått sex dagar i skola, men hade den mest drivna handstil jag hittills skådat. Jag upprepar: min mormor hade gått sex (6) dagar i skola och var skriftligt en stilist och därtill läsare av inte bara böcker och dagstidningar utan även av sönernas kolorerade veckopress i form av Rekord-Magasinet.
Även jag läste Rekord-Magasinet med serierna om Eugen Kämpe och Tintin. Det var en tankeflykt i min ganska ensamma värld. Kapten Haddock och Milou blev på något sätt mina vänner liksom grisen Oskar.
Men en jul förändrades min tillvaro. Vännen Oskar slaktades och hängdes upp i en stubbrytare. Hans inälvor och kött gjorde mormor korv av, som serverades på julafton tillsammans med andra utvalda delar av min framlidne vän. Jag var otröstlig, men i ett försök att mildra min smärta gav mina föräldrar mig i julklapp en spargris, som naturligtvis fick namnet Oskar.
Så kom den dagen då det beslöts att jag skulle flytta till Olofström. Jag skulle bo hos morbror Bertil och moster Hilda. Morbror Bertil var förman på bruket, men även befäl inom borgarbrandkåren och föreståndare för föreningsgården. Föreningsgården var även biograf och där uppförde de lokala förmågorna kabaréer och musikkvällar.
Morbror Bertil var mycket idrottsintresserad och varje söndag fick jag följa med på fotbollsmatcher. Enkelt, primitivt, en gräsplan och en korvkiosk av plywood. Därefter gick vi och spelade minigolf. Om jag vann fick jag en 25-öres glasspinne.
Jag fann jämnåriga vänner. De var alla estländare. Olofström hade en stor estnisk population, som var flyktingar undan andra världskrigets fasor. De var väl assimilerade och åtnjöt stor respekt i samhället. Långt senare förunnades det mig att återgälda deras vänskap genom att medverka i återuppbyggnaden av det från kommunisternas förtryck befriade Estland.
När far omsider lyckats få en bostad flyttade jag och mor tillbaka till Sundbyberg. Vi hade fått en tvårumslägenhet. Familjens tillhörigheter hade varit magasinerade hos en bekant på Järnvägsgatan 48. Det behövdes inga flyttkarlar och bilar. Allt vi ägde rymdes på den bagagekärra som far hade fått låna från järnvägsstationen. Jag upplevde framstegen. Från att ha sovit direkt på det kala golvet fick vi madrasser och med tiden riktiga sängar, köpta på avbetalning.
Åren gick och jag blev med tiden gammal nog att uppmanas till att bidra till försvaret av Sverige. I skuggan av det ”kalla kriget” fick jag 15 år gammal ett mausergevär och en anvisning om varifrån jag skulle skjuta och i vilken riktning. Därefter stod jag i 52 år och tio dagar vakt för mitt land innan jag den 1 oktober 2011 avgick som överstelöjtnant ur Livgardets reserv.
Men medan jag som en närmast fånaktig ståndaktig tennsoldat gjorde det jag trodde var bra för Sverige hände det stora ting. Det Sverige, som kallat mig till sitt försvar och aktat min insats, förändrades och föraktade mig.
Krav restes på att berättelserna om min barndomsidol Tintin skulle förbjudas därför att de ansågs vara rasistiska. Så kom även den dagen då krav restes på att spargrisar skall förbjudas, därför delar av den svenska befolkningen finner att grisar är stötande mot deras religiösa tro.
Grisen Oskar dog inte bara den där julen 1950 utan slutligen i närtid när hans minne skall utplånas helt. Jag var naiv! Hela tiden spanade jag mot landets gränser för att avvärja fiender medan de politiker, som ställt mig på vakt passade på att i skydd av min rygg förtala den svenska kulturen och mörda min spargris.
Oskar, min vän! Förlåt mig, men jag förstod inte bättre. Jag trodde på de människor, som uppkastat sig till våra politiska ledare. Vad är svensk kultur frågade Maud och Mona. Svaret är att svensk kultur är litteratur, konst och vetenskapliga framsteg samt ett antal seder och föremål, som förenar vårt folk.
Julegröt och julegris. Marsipangrisar. Nalle Puh och Nasse. Spara & Slösa och den älskade spargrisen. Barbari sade Fredrik Reinfeldt. Svenskar! Försvara er rätt att existera!
2 bloggers like this.
4 svar till “Vad finns kvar av mitt liv (SD)?”
Suboptimering.
I gårdagens DN klagar 12 Kommunstyrelseordförande:Mats Johnsson (m), Alvesta kommun
Jan Bohman (s), Borlänge kommun
Ulf Eriksson (c), Falköpings kommun
Anders Berglöv (s), Flens kommun
Göran Dahlström (s), Katrineholms kommun
Elisabeth Salomonsson (s), Köpings kommun
Anders Ceder (s), Lindesbergs kommun
Maria Strömkvist (s), Ludvika kommun
Bo Zander (s), Nässjö kommun
Paul Åkerlund (s), Trollhättans stad
Bo Frank (m), Växjö kommun
Lena Baastad (s), Örebro kommun
Bland annat hävdas: “Det kan ta upp till tio år för kortutbildade och analfabeter att bli självförsörjande och hela vägen fram till denna punkt blir kommunernas ansvar. Förskola, utbildning, bostäder, försörjningsstöd och samhällsorientering kommer att bli ett långsiktigt arbete som inte tar slut efter två år. Detta leder till stora påfrestningar både organisatoriskt och ekonomiskt för de kommuner som tar emot dessa grupper. Här måste staten ta ett större ansvar.”
Får kommunen ökade statliga bidrag så ökar lyckan i kommunerna anser kommunalråden – men oavsett om det är statliga eller kommunala pengar är det ju ändå DU som skall betala!
This entry was posted on augusti 10, 2012 at 3:27 e m
augusti 10, 2012 kl. 8:03 f m | Tack för en fin berättelse. En upplevelse som skulle få nuvarande curlingbarn att skrika högt. Att bo i en lägenhet utan centralvärme var vi många som gjorde på den tiden. Somna varmt, vakna kallt var legio.
augusti 10, 2012 kl. 2:24 e m | Vill omedelbart erkänna att jag endast läst första delen av Ditt inlägg.
Visst är det märkligt att sju partier av åtta verkar helt okunniga om svensk kultur utan tror att sambadans och att äta tacos samt all övrig mångkultur är helsvenska företéelser, som måste firas på vår Nationaldag!?
2010 var hög tid att få in lite svensk kultur även i vår Riksdag!
Vill avsluta med en vädjan till alla, som läser detta: Gå in på http://sverigesradio.se/sida/sandningsarkiv.aspx?programid=1120, Ring P1´s sändningsarkiv och lyssna på första samtalet torsdagen den 9/8-12 (den långa versionen) kl.09:20!!! Här får var och en en tankeställare om Sveriges framtid!!!
augusti 10, 2012 kl. 2:43 e m | Tack, Mopsen, för din berättelse som jag hoppas ha din tillåtelse att vidaresända till några yngre vänner! Allt gott till dig och familjen!
augusti 10, 2012 kl. 3:51 e m | Hello där!
Tack för hälsning och visst får du sprida berättelsen.
Den skrev jag 2010, men den blev aktuell då lilla Vilshult i Olofströms kommun med ca 300 innevånare nu skall tvingas ta emot 40 asylanter.
Fotot ovan visar Vilshult station då ännu järnvägen var i drift. Nu uppriven.
När rälsbussen stannade i Vilshult, brukade jag resa mig och ta på ytterkläderna samt samla bagaget. Olofström nästa!