Fult folk (3)
Dalarnas Tidningar (Daniel Swedin) upplyser sina läsare om vilka sverigedemokraterna verkligen är:“SD-väljaren känner ingen samhörighet med den grupp människor som alla andra partier inbillat sig att de måste vinna: valfrihetens vinnare som bor i stora villor, tjänar över 40 000 kronor i månaden, har städhjälp och är trygga i välfärdssystemen.
Enligt statsvetenskaplig forskning är SD:s väljare lågutbildade och saknar akademiska poäng. De bor sällan i bostadsrätter och partiet har en större andel väljare som ser sig som arbetare än något annat svenskt parti. SD-väljaren har varken status, makt eller pengar. Man saknar förtroende för samhällets institutioner och man tror inte längre på politiken.
Man känner sig orättvist behandlade av det ekonomiska och politiska system som försvaras och upprätthålls av riksdagsledamöter, näringslivsrepresentanter, opinionsbildare, mediefolk och den kulturella medelklassen. Sverigedemokraterna är kanske arga på invandrare, men det är ingenting om hur ursinniga de är på sådana som mig och de flesta som läser den här spalten.
Bristen på samhörighet har SD:s väljare gemensamt med de radikala islamisterna. Bägge grupperna ser det nuvarande samhällsbygget som förljuget, de känner sig exploaterade snarare än representerade. Så man slår tillbaka, utstuderat, på det sätt som orsakar mest förargelse i det liberala konsensussamhället.”
Den “statsvetenskapliga forskningen” är en debattbok av Henrik Oscarsson och Sören Holmberg som heter Regeringsskifte och baseras på väljarundersökningar i valen 1956-2006.
Midsommardagen
Lugnet lägger sig sedan hustru lämnat lägenheten. Först uppfördes pjäsen “Jakten på rökelsepaketet”, som avbröts och istället framfördes “Akuttolkningen” per telefon. Tanken var att hustru skulle hämtas av vänner och åka till buddisttemplet i Haninge. Så skedde även efter viss fördröjning med lite hej och hå.
20-åringen kommer in och begär att få gå ut på stan en halvtimme. Med ett – som jag hoppas – skevt leende svarar jag att han inte behöver begära tillstånd av mig, utan har full frihet under eget ansvar.
Han skrattar och säger sig veta detta, men hans mor har begärt att han i hennes frånvaro skall ha ständig uppsikt på Mopsen. Så går sonen och jag försöker fortätta samla information.
Jag har inte följt rättsfallet Breivik, för det är så groteskt hemskt. Men jag kan inte helt undgå att fundera över de fruktansvärda dåden, eftersom mängder av svenska “journalister” söker hålla bl a mig som ideologiskt ansvarig för de vidriga massmorden.
I själva verket är jag en Erlander-sosse, som politiskt stått stilla, medan omvärlden förändrats. Jag har i grunden samma politiska plattform idag som 1962. Senaste partibytet var då de nya moderaterna blev för nya för mig.
Jag har inte läst en bokstav av Breiviks “manifest”. Men nås av uppgifter om att Fidel Castro och Ernesto “Che” Guevara, skulle vara förebilder för honom. Detta kan jag själv inte gå i god för, men envar kan ju själv söka i “manifestet”.
Min åsikt är att fallet Breivik sorterar under norsk överhöghet och inte svenska media. Därför låter jag en norrman fälla ett omdöme:
Det var hverken “Fjordman”, Fremskrittspartiet eller Sverigedemokraternas idegrunnlag som naerde galningen Breiviks hat, men derimot Anders Lindberg (Aftonbladet) med flere sin hatiske propaganda mot det frie ord og den frie meningsutveksling i et velfungerende demokrati.
This entry was posted on juni 23, 2012 at 9:12 e m
Vad görer oss mera vittne behov?
Är fullkomligt rasande!
Får regelrätta flashbacks från uppväxten. Mamma som slogs blodig. Hennes apatiska blick, helt tömd på drömmar och livslust. Förnedringen i att tvingas bära slöja som litet barn. Skräcken för att själv få stryk eller bli kidnappad och bortgift mot min vilja. Hoten om att pappa skulle ta mig ur skolan i mellanstadiet, för att jag var alltför försvenskad. Hur jag fick nog som 13-åring och försökte ta livet av mig. Den muslimska äldre gubben som söp ner mig och våldtog mig när jag var 15 år. Och det monumentala sveket från en svensk vuxenvärld som hellre blundade för allting, gav mig en klapp på axeln med beröm om att “du är så stark, Nasrin. Det här fixar du!” För att sedan lämna mig i sticket så till den milda grad att den enda utväg jag såg var att bo på gatan och i knarkarkvartar, utan en krona på fickan.
Och det fortsätter! Det är tiotusentals olyckssyskon till mig som i detta nu tvingas genomlida samma helvete och värre ändå, för att naiva konflikträdda fredsskadade svenskar hellre dravlar om rasism, än står upp för att även vi som är födda i Mellanöstern och andra liknande kultur ska få leva på samma villkor och åtnjuta samma rättigheter som ni tar för givet.
Skäms, kulturrelativister! Ni har blod på era händer. Er passivitet kostar människoliv!
____
Kopierat från Nasrin Sjögrens blogg.
This entry was posted on maj 18, 2012 at 6:17 e m
Två wienerkorvar
Våren 1965 stiger jag ombord snälltåget 93 destinerat till Boden – Narvik. Tåget går som snälltåg till Boden och därifrån som persontåg – och stannar vid alla hållplatser – till Narvik.
Som sergeant reser jag i tjänsten 1:aklass, men nu är det en privat resa och därför 2:a klass. Jag äntrar vagnen och kommer in i entréutrymmet. Det doftar gummi från den refflade golvbeläggningen. Till vänster ingången till toaletten med dess komplicerade dörrlås. Därinne två tjocka dasslock av trä med uppmaningen att lyfta upp båda och vid behov fälla ner det undre.
Ett trekantigt handfat och en fjädrande kran, som strilar vatten när den viks fram. Släpper man den så återfjädrar den till stängt läge. En hållare för engångshanddukar och en gallerkorg att slänga förbrukade sådana i.
I entrén: Rakt fram ovan huvudhöjd tre stora kontakter i vitmetall. En för elektricitet, en för vapor (ångvärme) och en för – vet inte vad. Därunder en brun stålratt – handbromsen. Till höger en vattencister samt en inramad karta över Sveriges järnvägar.
Vidare i korridoren till höger en inramad tavla med Rit-Olas humoristiska teckningar avsedda att skapa trygghet i resandet.
Ett beteende som han häcklar mot är “bred ut dig och låtsas sova”. Det är just var jag gör. Persedelpåsen som huvudkudde och kappan som täcke. Många spekulanter tittar in i kupén, men ingen vill sitta och titta på en sovande knekt, så längre det finns bättre alternativ.
Jag är en ringräv och leker “björnen sover” tills dess Uppsala passerats. Efter Uppsala balanseras nämligen nypåstigna av avstigna.
Jag går till restaurangvagnen. Med höger hand öppnar jag mellandörren och stiger ut på den dragiga gångbron mellan vagnarna. Så ett ryck med vänster hand och jag är inne i en ny vagnsvestibul.
Tränga sig förbi folk i korridorer för att nå målet. Restaurangvagnen har 12 bord och kan ta emot 48 gäster. Det är glest besatt men alla bord är upptagna. En svensk sätter sig inte vid ett bord där det sitter någon annan, så jag förblir stående.
Hovmästaren kommer fram och fattar mig lätt i vänster armbåge och för mig fram till ett bord, där det sitter en ensam herre. Han frågar vänligt om han får placera en ny gäst vid bordet och får ett jakande svar. Jag sätter mig och sträcker på svenskt sätt fram handen och säger:
- Stellan Bojerud
- Fredrik Åkerström
Hovmästraren undrar vad jag vill beställa. Jag ser Fredrik Åkerströms starköl och önskar en likadan. Men jag skulle gärna ta två wienerkorvar med potatissallad.
- Det har vi tyvärr inte i restaurangvagnen. Det finns i nästa vagn, kafévagnen. Men om ni vill, så kan jag hämta därifrån.
- En portion till mig också sade Åkerström och väste till mig att du kan kalla mig Fred.
Det blev några öl innan Fred lämnade tåget i Bollnäs. Han skulle tydligen göra något tillsammans med Lill-Babs.
Restaurangvagnen stängde 20 minuter före ankomst till Ånge. Klockan åtta på morgonen väcktes jag av en varsam hand och en vänlig röst. Tågmästaren:
- Dags att vakna, sergeanten. Kissa och raka sig. Vi ligger på tidtabell. Boden om en timme.
Klockan 09.14 steg jag av tåget på centralstationen i Boden. Där väntade vidtalad soldat med bil. Rask färd till kasernen. Givetvis på min privata bekostnad.
Korruption var dåförtiden ett begrepp, som inte avsåg Sverige. Härvidlag är vi numera omskolade genom den älskade multikulturen.
Stellan (SD)
This entry was posted on juni 24, 2012 at 1:21 f m
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar